Gunnar |
FOLKBILDNING |
Hur ser ett folkbildningslexikon ut? Kanske har det likheter med Alhambras PocketEncyklopedi, denna doldis som faktiskt firar tioårsjubileum år 2002.
HÖSTEN 2002 GER Alhambra ut den åttioförste volymen i sin pocketencyklopedi, ett överfört urval av den franska populärvetenskapliga Que sais-je? (Vad vet jag?) Böckerna är cirka 120-sidiga monografier över allt ifrån Alexander den Store och Barockens historia till Anorexi och bulimi. Författarna är vetenskapsmän som vänder sig till en bred publik och trots motstånd i akademiska kretsar börjar en och annan svensk bidragsgivare uppträda.
Samma företeelser kan ju uttryckas på olika sätt, med annat språk och annan metod, inom olika fackområden. En helhetssyn på tillvaron underlättas då av en encyklopedi som i behändiga volymer istället för smärre ordförklaringar och summariska artiklar presenterar rön från humaniora och naturvetenskap.
Brittiske Samuel Johnson (1709-84), även kallad "Dictionary-Johnson", som 1755 utgav A Dictionary of the English Language, var praktisk idealist och trodde liksom Diderot och de samtida franska encyklopedisterna på att mänskligheten tack vare förnuftets ledstjärna gått framåt.
Encyclopedisterna föreställde sig den myndige medborgaren, upplyst och bildad i alla vetenskaper. Man uppmanades att gå till källorna och söka fakta. Hos både Goethe och Strindberg finns ambitionen kvar, sekulariseringen hade en motkraft.
Med "moderniteten" försvann kommunikationen mellan fakulteter, yrkesgrupper, och förmodligen mest fatalt: mellan makthavarna och folket.
Men det är där vi befinner oss idag: sekularisering har ersatt homogenitet; kulturer har fallit sönder i subkulturer och en, långt ifrån entydig, tendens är att tyngdpunkten förskjuts från nationen till regionen. Och samtidigt medför nya medier, som tv och datorer, en världsomspännande centralisering utan motstycke! Henrik VIII eller Gustav Vasa skulle inte vågat ha drömma om något liknande.
Det sekulära ger negativt traditionsförlust, klassmotsättningar, ingenjörsanda. Positivt innebär det individens frihet att söka sin egen inriktning.
Det finns fler skäl för ett lexikon som PocketEncyklopedin. Ett utgår från den sorts kritik som den tyske filosofen Theodor Adorno riktat mot den amerikanska livsstilsimperialismen.
I högt tempo serveras vi konsumentkvantifierad underhållning och information varför inlevelse och längre koncentration förpassas till undangömda vrår. Delvis har vi nog anammat denna livsstil i brist på bättre.Alhambras encyklopedi är ett projekt stick i stäv mot en sådan ordning.
Den franska förlagan initierades på 40-talet som ett motstånd mot nazismen; energin i det motståndet finns numera överförd i ett motstånd mot fundamentalism och coca-colonisering.
Till ett traditionellt uppslagsverk går man med ett ord, ett namn eller en fråga. Så kan också den svenska varianten av Que sais-je? användas: Estlandintresserade går till
Baltikum, filmvänner till Hollywood. Här finns klara innehållsförteckningar men i allmänhet tyvärr inte någon alfabetisk förteckning över nyckelord. (De saknas även i de franska originalen.)När man ögnar igenom utgivningslistan väcks intresset för ting utanför den egna specialiteten som utgör en viktig del av livets och samhällets helhet. Vem kan se dessa titlar utan att drabbas av lustfylld vetgirighet? Information är inte liktydigt med tillägnad kunskap, som ju kräver en aktiv process. När "islamska" terrordåd förvrider bilden av islam blir det viktigt att visa vad islam innebär och att fanatismen inte är en doktrinär konsekvens av Muhammeds lära.
Alhambra har helt logiskt en ambition att stärka de demokratiska krafterna i tredje världen med hänvisning till ett väldokumenterat samband mellan kunskap och demokrati.
"Kunskap till lågpris och kunskap över gränserna" är ett internationellt projekt eftersom encyklopedin finns på 40 språk.
Dåvarande EU-kommissionens ordförande Jacques Delors uppdrog år 1993 åt en kommitté som varit verksam sedan 1983 att undersöka möjligheterna att skapa en euroborgare. Kommitténs förslag gick ut på massmedial indoktrinering och "positionering" på marknaden. Den utgick från Jean Monnets devis "Måste vi börja från början, ska vi börja med kulturen." Men försöken att skapa en transnationell europeisk historia, gemensamma myter, symboler och hymner ser ut att ha strandat. Kanske utgick hela försöket från ett missförstånd.
När vi identifierar oss med nationen stänger vi ofta mot det gemensamt mänskliga och utan att därför öppna för det etniskt säregna. Massans samling kring nationella symboler kan ju tas i råkopia från nation till nation. Masskultur och massans handlingar är kanske de faktorer som Samuel Johnson och encyklopedisterna i sin optimism inte räknade med: man var ju på väg att eliminera feodalismen eller åtminstone, som Johnson såg det, genom den politiska och andliga utvecklingen bli adelsmännens jämlike.
Ett fritt sökande efter kunskap leder i allmänhet bort från trång nationalism till gemensamt mänskliga perspektiv och internationalism.
I litteraturen finns ett individuellt tilltal som överskrider — eller genomkorsar — historien; så läste exempelvis Montaigne latinska och grekiska klassiker. Anden är varken jude eller grek, och den får oss att uppleva gemensamma värden - inte minst efter omskakande historiska händelser. Och det går att vara både nationalist och europé, som Montaigne och Voltaire, eller som Almqvist med sin svenska fattigdom och internationella radikalism.
I sådana angelägenheter kan Pocket-Encyclopedin göra tjänst. Och trots att det bland svenska akademiker inte anses renommerande eller meriterande att skriva "populärt" har svenska sakkunniga, som Christer Hedin, Bengt-Arne Vedin och Lars Moberg, så småningom lämnat bidrag. Vi börjar bli européer.
Gunnar Lundin
Juli 2002
Författare och översättare