Mahmoud Darwish blev tidigt känd som palestinsk poet men det förnyande i hans poesi med dess känsliga komplexitet gör honom allmängiltig.

Denna diktsamling skildrar palestinierna under den pågående belägringen, sedan Israel invaderade Västbanken år 2001. Den intar därför en speciell plats i Darwish' produktion och har bl.a. en dokumenterande, historisk funktion.

De korta, strama dikterna bildar tillsammans en sammanhållen helhet. Här ryms ett stort lidande, beskrivet av Darwish som närvarande vittne och därför svårt att kontrollera: patetiken ligger tätt under ytan.

Vardagen kan vara landskapsbilder med olivträd och blommande persikoträd, doften av nykokt kaffe och tvättlinan utanför huset, de älskande som äter middag och spelar en skiva. Som kontrast skildras fiendens stridsvagnar och soldater som sprider lidande och död. Sorg och smärta präglar många dikter.

Den klassiska arabiska poesin blir en byggsten i den palestinska identiteten: ökenpoeterna från förislamisk tid, Jahiliyyatiden, uppträder med sina qasida-dikter, musik och dikt från det arabiska Andalusien återklingar i den dagliga palestinska miljön.

Längtan efter fred och försök att föra en dialog med fienden utgör ett annat genomgående tema. Framförallt demonstrerar denna diktsamling poesins styrka som överlevnadsstrategi.