I Miramar sammanstrålar fem vinddrivna personer på ett pensionat i Alexandria på femtiotalet. Det har uppenbarligen sett sina bästa dagar. Vad Mahfouz beskriver är en efterkolonial kulissvärld som motsvaras av ett moraliskt vakuum. Tre av pensionatsgästerna tillhör en yngre generation. En av dem är en Dostojevskijgestalt, en annan opererar på svarta börsen. Berättaren, en äldre journalist, som avsagt sig världen och söker ro på pensionatet, får ett – bara alltför schematiskt – exempel på tidens förbistring och tycker sig se världen som i en spegel. Alldeles uppbygglig är bilden inte. Den visar förräderi, opportunism, lyxbegär och cynism.

Men mitt i denna depraverade halvvärld rör sig den renhjärtade Zahra, bondflickan som på samma gång inkarnerar det genuina Egypten och är omgiven av ett nästan överjordiskt ljus. Kanske har hon rentav något av Indras dotter och man erinrar sig Mahfouz uttalande: ”Skrivandet är min unga fästmö”.

Miramar är en klassiker från 60-talets Egypten.