"Respektable herrn" är berättelsen om en man som är besatt av sin ärelystnad. Romanen kan också ses som ett porträtt av en författare. Det är en studie i monomani som för tankarna till Balzac. Huvudpersonen offrar allt för att nå sitt mål, men ”den fruktansvärda kapplöpningen mot tiden, äran och döden” är mer än karriärlystnad. Den växer till en vilja att besegra livets givna villkor och intighet genom att precisera ett mål och därigenom finna en ”vägvisare i mörkret”.

Mahfouz har tecknat en ämbetsmannatyp som verkar inte bara i Kairos ämbetsverk utan även i Prag, Stockholm och Paris! Denna psykologiska samhälsskildring är inte så känd som hans övriga Kairoskildringar men det är ett mästerverk i det lilla formatet.

Naguib Mahfouz är kanske den förste Nobelpristagare som har en verklig möjlighet att nå samma breda popularitet som senast Isaac Bashevis Singer och Gabriel Garcia Marquez.

Jag inser det orimliga i att föreslå att denna djupt mänskliga, finstämda och ironiska roman görs till obligatorisk läsning på våra statliga verk. Men nog gjorde mången byrådirektör klokt i att ge bort ”Respektable herrn” i julklapp till strebrar i hierarkin.