Att någon kommit på idén att skriva historien om denna i dubbel mening förbisedda kroppsdel, är i sig anmärkningsvärt. Ännu hellre då man tar del av det sätt på vilket författaren angriper sitt ämne. De germanska stammarna dras ju med en i många stycken ansträngd analhumor, den dag som idag är. Men Hennig är ingen germansk/kristen snörpmun och inte besväras han av något förläget teutoniskt gapflabb. Han är Rabelais landsman och behandlar ämnet därefter. Visserligen undviker han den äldre landsmannens hyperboler men han närmar sig ämnet på samma avslappnade sätt som sin föregångare. Hennig är en bildad man, kunnig i litteratur och bildkonst, både äldre och yngre. Det gör att hans genomgång av ämnet blir både omfattande och upplysande. Alltmedan man läser, förvånar man sig över hur mycket det finns att säga om denna rätt vardagliga och tråkiga kroppsdel. Kanske är det orättvist förbisedd? Bortglömd sedan den anala fasen, enligt Freud, passerats, och intresset för framsidans genitalier tagit över. Någonting att sitta på och ingenting mer. Sådan var min inställning inför läsningen av boken.

Men Hennigs framställning av ämnet är så öppen, oskuldsfull och medryckande, att det germanska arvet börjar göra sig påmint. Är han inte bra nära tabut nu, överraskar jag mig med att tänka, i all min fördomsfrihet. Får man skriva sånt? Kan man verkligen behandla ämnet så avspänt? Uppenbarligen kan man det och under läsningen infinner sig en alltmer avslappnad inställning. Kanske är det så tabun skall angripas, oskuldsfullt, bildat och vetenskapligt.

Hennig har skrivit en festlig bok, som innehåller mycket tänkvärt. Den befinner sig långt borta från den fåniga analhumor, som frodas hos en del hyperboréer. I stället är den ohämmad och bildande. Fransk skulle man kunna säga. Dessutom frigörande i sin lättsamma syn på en av människans mindre ärofyllda kroppsdelar.

Det är bara att rekommendera en läsning av boken. Speciellt för alla som vet med sig att de bär omkring på en dold prydhet. En förutsättning för insikt är att våga se världen som den är. Detta gäller även då man vill veta mer om den kroppsdel, som är svår att få syn på hos sig själv.

"Stjärttvätt"
 

Stjärten har alltid låtit sig tvättas mycket. Så mycket att man inser att det är ett av dess främsta intressen i livet. Stjärttvättande förefaller för övrigt ha fascinerat många målare. En av dem var Jacob Vanloo, vilket kan ses på hans målning Coucher à l´italienne (en bearbetning av Candaule et Gygès av Jordaens). Men de konstnärer som fascinerades mest är målarna från artonhundratalets sista hälft. De erbjuder oss ett omfattande panorama av stjärtar i badsituationer. Det är som om man efter att ha inventerat på- och avklädandets intimitet (alltifrån början av 1700-talet, en tid då man uppfann bidén och upptäckte värdet av att tvaga vissa kroppsdelar) inte hade upptäckt något som var mer intressant än att förstulet få tillgång till bads och tvagningars märkligheter. Förklaringen till att man så ofta anklagade tidens målare för att vara voyeurer, om man inte rentav kallade dem svin, är säkerligen den njutning de föreföll erhålla av att oblygt utforska den nedre delen av kvinnornas kroppar. I konstens värld har den manliga stjärten däremot aldrig tvättats särskilt mycket annat än hos Frédéric Bazille, Thomas Eakins och, på senare tid, David Hockney, vilket är ett historiens bisarreri som bedrövat inte bara enstaka personer.

Det är visserligen sant att stjärten redan hade vågat sig ut naken, men då i mytologiska eller bibliska trädgårdar där sammanhanget hade dolt dess nakenhets oanständighet. De nymfer som faunerna spanade på, de Susannor som gubbar smygtittade på, de flockar av Batsebor som överraskades av kungar, de grupper av Dianor som beskådades av Akteonerna, visade sig snabbt skrämda av de blickar de så olägligt utsattes för. Men skräcken blev aldrig så stor att den hindrade dem från att bada, och man upplevde dem som så chockerade att de inte kunde sägas ha överträtt några moraliska förbud. Varför hade i annat fall så många målare med så stort välbehag beredvilligt avbildat dem? Kanske beror det på, menar Gilbert Lascault, att den manliga drömmen om kvinnorna till så stor del är en "våt dröm". För övrigt är de här kvinnorna inte alltid lika oerhört otuktiga som man skulle kunna tro. Se t.ex. Diane au bain (1515) av Clouet. Dianes stjärt är prydd, behagfullt förförisk och helt avspänd trots att hon befinner sig omgiven av roade satyrer ute i skogen. Och se Tepidarium (Det ljumma badet), som även den är ett verk av Fontainebleauskolan. Visserligen har de påträngande blickarna försvunnit och sant är att kvinnornas stjärtar bara kråmar sig för kvinnorna själva. Vilket, i förbigående sagt, tilllåter oss att konstatera att den stjärt som är het är oändligt mycket mer tilltalande än den som är kall eftersom den sistnämnda förefaller dra ihop sig till den grad att den kan bli nästan konkav. Den varma stjärten visar däremot upp sig i all sin prakt, svällande som en vattenfylld tvättsvamp.

Renoir skrev: "Den nakna kvinna som stiger ur sin säng eller upp från havet, och vare sig hon kallas Venus eller Nini, är något av det finaste som finns." Det är i stort sett detsamma som Platon menar i Symposion. Han skriver där att det bara finns två sorters Venusar: de himmelska och de folkliga. Men det måste erkännas att det inte alltid är lätt att skilja de två sorterna åt. Degas till exempel är flott nog att med en avväpnande naturlighet överraska behagliga damstjärtar i badrummets intimitet. Man får ett intryck av att han sitter uppflugen på en stol eller att han har gömt sig under ett bord för att med de bästa avsikter kunna smeka alla de runda formerna i syfte att skapa utomordentliga kurvaturer. "Jag visar upp dem utan all könslighet", sade han, "som djur vilka tvättar sig." Och de kliar sina tår, de borstar sig, de kammar sig, de hukar sig, de torkar sig både en och två gånger, de torkar sina bröst, sina halsar, de torkar sig både här och där, och de gör det om igen. Den stjärt som tvättas befinner sig inte där för att fantiseras om eller för att beskådas av intresserade blickar. Den är inte där för någon. Vilket är synd. För man skulle gilla att se den hejda sig ett ögonblick eller mjukas upp. Men det gör den inte. Den visar sig inte i sitt skönaste tillstånd och inte heller i någon särskilt fördelaktig pose, utan struntar helt i åskådaren. Ty den folkliga Venus stjärt har ingen tid att förlora. "En tavla", sade Bonnard, "är en egen liten värld som borde vara tillräcklig i sig själv." Ja, verkligen! För Bonnards stjärt vet sig vara älskad. Och det är vad som gör hela skillnaden! Störande i kraft av sin fridsamhet bestrålar den hela rummet med sin nonchalanta charm. Faktum är att Bonnards stjärt inte tillhör en prostituerad som poserat för honom en dag då hennes affärer gått dåligt, utan är Marthes, hans egen kvinnas stjärt. En stjärt utan historia, ljuv och diskret, som i målningen Nu au miroir (Nakenmodell vid speglen) från 1933. Marthes stjärt strålar, men hon har sina tankar på annat håll. Vilket man förstår när man ser henne titta sig i spegeln. Varför förefaller hon ängslig? Vad tänker hon på? Hursomhelst kondenseras stjärten i varma terrakottanyanser; den skälver, darrar och skimrar som ett regn av granatäpplefrön. Faktum är att hennes ansikte upplöses medan hennes stjärt skrattar.

Det är uppenbart att Courbets stjärt inte är en nymfs stjärt. Courbet är en naturkraft, en friluftsmänniska, och det syns i hans kvinnor. Folk har behandlat den stackars Courbet lite hursomhelst. Han har kallats "ledaren av fulhetens skola", "det gemenas målare" och (av Zola) "köttets fäsör". Och Courbet ville faktiskt "förråa" nakenheten. Den nakenmodell han föredrog var en kraftig bondkvinna med en fortfarande ung men mullig, grov och veckad stjärt, som vi kan se på hans Les baigneuses (De badande kvinnorna, 1853). Målningens unga flickor hänger sig åt det behagliga i att vara tillsammans och sluter extatiskt sina ögon medan ett starkt ljus belyser deras övervita hull. Det märkliga ljuset i grottskuggan har något sataniskt över sig. På den punkten misstog sig inte kejsarinnan Eugénie under sitt besök på 1853 års konstutställning. Hon förvånades först av de proportioner som Rosa Bonheur hade givit sina hästars bakdelar, vilket föranledde hennes uppvaktning att förklara att hästarna var kraftiga dragdjur och inte eleganta springare av den typ som fanns i de kejserliga stallen. När hon kommit fram till Les baigneuses lade Eugénie märke till en av de badande damerna som lyft sitt linne så att hennes skinkor framträdde och frågade småleende ifall även hon var ett kraftigt dragdjur. Det sägs att Napoléon III tjusades av hennes infall och utnyttjade tillfället till att med sin ridpiska snärta till den yppiga och plebejiska stjärten. Mérimée var en elakare typ och menade att den säkerligen skulle uppskattas än mer i Nya Zeeland eftersom man där bedömde de mänskliga formerna utifrån hur stor mängd kött de innehöll och därmed vilken tillgång de kunde utgöra vid en kannibalisk fest. Men det var knappast ägnat att förarga Courbet. Han fick för övrigt ett återfall år 1868 med Source. Vilken stjärt! Utomordentligt kompakt, fast och sluten. Klyftan syns knappt och huden är fortfarande lika ljusstrålande. Den unga kvinnan, som just har klätt av sig, visar en stjärt som nästan liknar ett blomkålshuvud. Det är svårt att säga ifall den är underbar eller monstruös. Den är minst tio centimeter för stor (i höjdled), vilket är mycket för en stjärt. Kenneth Clark talar om en "kolossal aptits utsvävningar" och preciserar att "Courbets kvinnors nötkreaturartade likgiltighet ger dem en sorts antikens nobless".

Renoirs stjärtar, som kan förefalla himmelska, känns igen bland tusen andra. Visst är de feta, kanske till och med fläskiga, men liknar dock verkligen inte Rubens rynkiga rumpor. "Deras hud", skriver Clark, "anpassar sig till deras kroppsformer som ett djurs päls." Renoir tycker om att placera sina "kära små kalebasser", som han kallar dem, framför Medelhavet. De torkar sig, stänker ner varandra, visar upp sina skinkor, men förefaller inte på minsta sätt generade. Man skulle tvärtom kunna säga att de dansar. De hittar på upptåg, leker med sitt hår och sina tår och tänker knappast på något. Deras sysslande med sig själva i sommareftermiddagens hetta kan sägas präglas av en animalisk lyckokänsla. De badar, men inte främst i vattnet utan i ljuset. De är lika skrattglada och lekfulla som Courbets badande kvinnor, och har som tur är för dem själva inte Cézannes badande kvinnors pyramidala eller cylindriska stjärtar. Fru Renoir beklagade sig över att hembiträdena i familjen valdes efter "hur väl deras hud tog emot ljuset". Ett sådant val kan visserligen vara ett legitimt motiv för förebråelser, men det kan inte förnekas att en hembiträdesstjärt kan ha sina goda sidor.

Sammanfattningsvis och på det hela taget så låter stjärten sig tvättas från 1850 till 1914. Och det så till den grad att man kunde tro att det var dess enda intresse. Men när den epoken var slut tycks alla ha utgått från att rentvättandet var färdigt så att man inte längre behövde envisas med att avbilda det. Stjärten återvände till sängen, som faktiskt alltid verkat ha varit dess egentliga destination.