Denna biologiska invasion av en ny animal typ, som steg för steg eliminerar eller tar i sin tjänst alla former av liv som inte är mänskliga; denna oemotståndliga lavin av åkerfält och fabriker, detta ständigt allt väldigare byggande med materia och idéer! Säger inte alla dessa tecken, som vi dagligen ser utan att ens försöka tyda dem rätt, att någonting har hänt som förändrar hela vår planet?

Världens utväg, framtidens port, ingången till det "övermänskliga" öppnar sig varken för några få gynnade individer eller för ett ensamt folk, som skulle vara utvalt framför andra. Portarna öppnar sig först när alla tillsammans skjuter på i en riktning där alla kan förenas — för att till sist nå sin fulländning i en jordens andliga förnyelse.

Förgäves försöker vi för att slippa ändra på våra vanor lösa mellanfolkliga konflikter genom gränsregleringar; eller betrakta mänsklighetens outnyttjade verksamhetslust som "fritid" att utfylla med förströelser. Så hastigt som händelserna nu utvecklar sig kommer vi snart att törna hårt emot varandra, och något kommer att explodera om vi envisas att vilja använda de materiella och andliga krafter, som från och med nu är av världsformat, till att skydda våra gamla ruckel.

Fredliga erövringar, arbete i glädje: detta — och inte makt som står mot makt — är vad som väntar oss i ett världens inre samväxande till ett helt, ett enigt uppbyggande av en jordanda.

Men hur kommer det sig att våra första försök att nå det stora målet inte tycks ha annan effekt än att driva oss ännu längre därifrån ... ?

Genom själva sin logik leder oss våra bemödanden att koordinera och organisera linjerna i världen, när vi väl avvisat individualismens och raslärans irrläror, fram till perspektiv påminnande om de första filantropernas ursprungliga intuition. Ingen framtida utveckling att vänta för människan annat än i förening med alla andra människor. Gårdagens drömmare anade att det förhöll sig så. I viss mening ser vi detsamma som de såg. Men vad vi bättre än de inser, helt enkelt därför att vi "står på deras axlar", det är mänsklighetens kosmiska rötter; det är också det särskilda fysiska råmaterial som den är gjord av; slutligen dess specifika natur, som de bara kunde ana och som vi, för att undgå att se, måste blunda för med vett och vilja.

Teilhard de Chardin and the Noosphere
A Foreboding of the Internet

Crucial to the process of human evolution, i.e. to progress is, in Teilhard's view, scientific research. In the past such investigations were isolated, sometimes no more than the hobbies of individuals. "Today we find the reverse: research students are numbered in the hundreds of thousands-soon to be millions-and they are no longer distributed superficially and at random over the globe, but are functionally linked together in a vast organic system that will remain in the future indispensable to the life of the community." (p. 106) One can't but think of today's "Internet," yet this was written forty-six years ago.

Indeed, Teilhard was acquainted with the early forms of the key element in that "organic system." He writes, "And here I am thinking of those astonishing electronic machines (the starting-point and hope of the young science of cybernetics), by which our mental capacity to calculate and combine is reinforced and multiplied by the process and to a degree that herald as astonishing advances in this direction as those that optical science has already produced for our power of vision." (p. 110) Obviously Teilhard had only a faint hint as what was actually to occur.

But what of the ultimate future, if any. Teilhard says there are no guarantees, "synthesis implies risk." "Life is less certain than death." (p. 117) However, if evolution does in fact reach a final stage it will be "the self-subsistent centre and absolutely final principle of irreversibility and personalization: the one and only true Omega." (p. 121) Teilhard's hope for the future of the noosphere is found in what he called the "Omega Point," perhaps the most controversial aspect of his thought. To understand it, we return to The Phenomenon of Man.

Rev. Phillip J. Cunningham is a retired priest living in San Francisco. He graduated from UCLA, taught at the Johns Hopkins Unversity, served as a priest in Venezuela and Rome and currently writes and lectures on Bible studies.