Hem
Skönlitteratur
Klassiker
Attackserien
PocketEncyklopedi
Tecknade klassiker
Om Alhambra, beställning
 
Fler titlar från Alhambra av Eric Laurent
Lästips
av Amin Maalouf
Ed. Jacob
O. Cullmann
Två timmar som skakade världen
Halliday, Fred
Al-Jazira, en arabisk tv-kanal som skakat om medievärlden
Lamloum, Olfa
helvete.jpg (13832 bytes)
George Minois
Nyhetsbrev
Abonnera på Alhambras  nyhetsbrev genom att ange din epost-adress:

Mer information om nyhetsbrevet

 
 
Eric Laurent
Eric Laurent är en veteran inom utrikesjournalistiken och har skrivit en rad uppmärksammade böcker, där "Gåtorna kring den 11 september" även utgivits på svenska (Alhambra 2005). De utmärks av ett förutsättningslöst reportagearbete och skarp källkritik, som ofta lett honom till slutsatser som skiljer sig mycket från de gängse.
Bushs okända värld
Religionen, affärerna, de hemliga nätverken
av Eric Laurent
Översättning Ingvar Rydberg
Inbunden 208 s.
Bestnr. AH3
Kontakta oss gärna för beställningar eller frågor:
Tel. 046-738540

alhambra@
alhambra.se

Adress:
Alhambra Förlag,
Stävievägen 31,
244 66 Furulund

Klicka här för ladda hem:

<< Tillbaka till bokbeskrivning

 

Utdrag ur boken

Kapitel 2

Allt började 1971. Proteströrelsen mot kriget i Vietnam var på uppgång och Richard Nixon föreföll invecklad i en konfrontation med en stor del av amerikanska folket. Den senaste chocken var publiceringen det året av «Pentagonpapperen», som innehöll en rad avslöjanden om bakgrunden till kriget i Sydostasien. De hade sammanställts av en grupp på uppdrag av försvarsminister Robert MacNamara och underströk den allvarliga dispariteten mellan påstådda mål och verkliga mål. De hade smugglats ut av en hög tjänsteman i Pentagon, Daniel Ellsberg, och trots hårda påtryckningar från Vita huset beslöt New York Times efter utlåtanden av sina juridiska rådgivare att publicera dem. Effekten blev avsevärd. Den amerikanske presidentens bryderi nådde höjdpunkten när han fick veta att en kopia av det omfångsrika materialet hade hamnat på Sovjets ambassad i Washington.

Samma år skickade Nationella handelskammaren ut ett memorandum till affärsvärldens ledare, författat av Lewis Powell, sedermera domare i Högsta domstolen. Denna text skulle få ett ovanligt djupt och varaktigt inflytande.

Powell framhöll att «den fria företagsamhetens ekonomiska system utsätts för våldsamma attacker från kommunister, vänsterelement och andra revolutionärer, vilkas mål är att ödelägga det i grunden både ekonomiskt och politiskt». Enligt Powell var de som ledde offensiven «universitetsstuderande, deras professorer, mediavärlden, de intellektuella och litterära tidningarna, konstnärer, vetenskapsmän och en hel del politiker».

Powells memorandum inskränkte sig inte härtill. Det var samtidigt en offensiv analys som gjorde ett starkt intryck på ledande konservativa, eftersom den drog upp en strategi för att inte bara återerövra makten och det förlorade inflytandet utan också för att befästa en varaktig dominans över USA:s politik och samhälle. Enligt honom borde affärsvärlden gå till motoffensiv mot detta hot från vänstern och yttersta vänstern genom att ägna all sin sakkunskap «åt upprättandet av organisationer med uppgift att fastställa mål och samordna aktiviteter som bör sträcka sig över en lång tid på flera år och därvid stödjas av mäktiga resurser vilket fordrar gemensamma ansträngningar.

 

En "krigskultur"

Han föreslog därvid att dessa organisationer skulle anställa forskare, ge ut tidningar, skriva böcker, artiklar och pamfletter och sätta igång med ett långsiktigt arbete för att rätta till den djupa obalans som blivit följden av opinionsbildningen från universiteten. Han förordade också «en permanent bevakning av TV-programmen och bokutgivningen» och ansåg att vaksamheten också borde omfatta domstolsväsendet. Lewis Powells tankar utgjorde en veritabel krigsförklaring mot alternativkulturen, som dominerade den offentliga och mediala scenen och överhuvudtaget mot flertalet måttfulla idéer.

Ytterst rika och konservativa personer fascinerades av dessa förslag. De var i flera fall präglade av en veritabel «krigskultur» och redo att gå i strid mot detta Amerika som de hatade, i deras ögon «underminerat av sedefördärv och dekadenta idéer». Ännu trettio år senare, trots att George W. Bush nu är president, drivs de av samma aggressivitet och frustrationer. Norman Mailer analyserar dem klart och uttrycksfullt: «Här är min hypotes. Roten till den patriotiska konservatismen är inte galenskap utan en dold logik. I en kristen aktivists ögon befinner sig Amerika i ett förkastligt tillstånd. Underhållningsmedia visar inga hämningar. Blottade navlar dyker upp på alla TV-skärmar, glupska som vilddjursögon. Det har gått så långt att barnen inte kan läsa men väl lär sig kyssa. Om Amerika blev en tillräckligt mäktig militärmaskin för att klara av alla internationella åtaganden, vore en av fördelarna enligt Vita huset att den amerikanska sexuella friheten, allt ståhej kring homosexuella, feminister, lesbier och transvestiter, betraktades som en överdriven lyx mogen att förpassas till skamvrån…

Ansvar, patriotism och hängivenhet blir än en gång dominerande nationella värden — med allt det hyckleri som därav följer. När vi in på 2000-talet lyckas inkarnera det gamla romarriket, kan den moraliska reformivern snabbt sätta sin prägel på hela samhället. Militären är naturligt nog mer puritansk än underhållningsindustrin. I de konservativa patrioternas ögon är krig för närvarande den bästa lösningen. Bekämpa det onda, bekämpa det ända till döds! Bruka ordet femton gånger i varje tal!»

I början av 1970-talet torde dessa ultrakonservativa redan ha drömt om en väpnad konflikt som skulle kunna «pånyttföda» Amerika — om de inte haft det vietnamesiska skådespelet inför ögonen. Detta politiska och militära misslyckande försänkte landet i en av dess allvarligaste moraliska kriser någonsin.

Vad de då bestämde sig för var att utkämpa striden på det inre planet och vända situationen genom att påverka och omgestalta mentaliteterna. De handlade beslutsamt, metodiskt och uthålligt. Christhopher Muth, ordförande i American Enterprise Institute, en av de främsta konservativa stiftelserna, sade: «De här sakerna tar tid. Nya radikala idéer behöver minst tio år på sig för att tränga fram ur dunklet.

Denna «långa marsch» skulle i verkligheten ta trettio år. 2001 kunde yttersta högern äntligen avnjuta den fulla segerns frukter. Will Hutton konstaterade i The Observer: «Britter och övriga européer fattar fortfarande inte. Förenta Staterna är förändrat. Dess politiska tyngdpunkt har flyttat från de liberala kustområdena (öst och väst) till södern och vilda västern, ytterst konservativa områden, som inte vill veta av yttervärlden. Sedan 1960-talet har USA:s konservativa fört krig mot liberalismen med ett nästan leninistiskt nit och de har nu den amerikanska staten i sitt grepp. De är fast beslutna att denna seger skall ge varaktiga resultat.»

1973 var George Bush senior Richard Nixons ambassadör i FN. Ingen tillmätte honom någon stor politisk framtid. Inför säkerhetsrådet försvarade han den amerikanska politiken i Vietnam, medan samtidigt hans äldste son, George W. avslutade sin militärutbildning i Texas nationalgarde, det säkraste sättet att undgå att skickas ut i gyttjan och risfälten. I veckoskiftena besökte han ibland sin far i New York i den svit på hotell Waldorf Astoria som hela året stod reserverad för USA:s FN-representanten. Han visste säkert inte och har nog aldrig fått veta att det året markerade början på den konservativa offensiv vars totala triumf skulle kulminera trettio år senare med valet av honom själv.

 

Miljardär och ensling

Det var också det året (1973) som Richard Scaife Mellon gjorde sin entré. Denne blonde man med sina intensivt blå ögon och sitt reserverade sätt, då i trettioårsåldern, skulle med åren kallas «den amerikanska högerns finansiär». Han var son till Sarah Mellon, arvtagerska efter bankiren Andrew Mellon, under sitt liv betraktad som USA:s rikaste man vid sidan om John Rockefeller. När Richard Scaifes mor dog 1965, lämnade hon efter sig en personlig förmögenhet uppskattad till över en miljard dollar och dessutom tre rikt utrustade stiftelser, som hennes son skulle göra till verktyg för sin aktivitet.

Richard Scaife är en komplicerad personlighet. Enslig och hemlighetsfull äger han egendomar över hela USA. Men för det mesta bor han isolerad i det väldiga familjeresidenset i Pittsburgh, där han växt upp, omgiven av en härskara av tjänare. Han har tackat nej till alla intervjuer och varje kontakt med pressen. Ganska många av dem som blivit föremål för hans generositet har aldrig träffat honom. Sjukaktigt blyg, mer intresserad av inflytande än av kändisskap har han bett att inte stå upptagen i Who’s Who. Han har svårt att umgås med folk. «Han kunde uppträda som den mest finkänsliga och frikostiga person, berättar en av hans nära medarbetare. Om han däremot avskydde någon, nöjde han sig inte med att bara avskeda honom. Han gjorde också allt för att vederbörande aldrig mer skulle få något arbete i Pittsburgh.»

Pat Minarcin, en f d chefredaktör för tidskriften The Pittsburgher, som Scaife Mellon finansierar, återger ett kort samtal han hade med miljardären efter ett sammanträde. «Bygger er makt enbart på pengar?» frågade han honom. Den andre blev tyst tre-fyra sekunder och såg med hård blick på honom. «Han var inte van vid att bli tilltalad i den tonen. Sedan svarade han torrt: ‘Jag slösar inte bort min tid med att fundera över sådant, men ju äldre jag blir, desto mer agerar jag och desto mer uppnår jag.’»

Filantropisk verksamhet — som är skattefri — har alltid varit en hörnsten i USA:s ekonomiska och finansiella liv och ett välkänt sätt att påverka den politiska makten. Genom att skapa sin berömda stiftelse hade John Rockefeller, då världens rikaste man, knutit Frederick Gates, ansvarig för det amerikanska baptistförbundets utbildning, till sig. Denne gudsman upprepade för Standard Oils ägare: «Er förmögenhet bara växer, den växer som en lavin. Ni bör dela ut mer i takt med denna ökning. Om ni inte gör det, kommer den att begrava er och era barn och barnbarn.»

På 1970-talet betraktades de båda rikaste stiftelserna i USA, Ford och Rockefeller, som liberala fästen men med begränsat inflytande, «eftersom de delade ut alltför lite pengar till alltför många», enligt ett träffande omdöme av en konservativ kännare.

Richard Scaife Mellon skulle anta en motsatt strategi. Miljardarvtagaren, som av ovannämnde Pat Minarcin bedömdes «inneha en lättretad tolvårings emotionella mognad men tack vare sin förmögenhet kunna tillfredsställa vilka nycker som helst och nå sina mål», hade alltid intresserat sig för politik och då de allra mest konservativa hjärtefrågor.

1964 hade han stött Barry Goldwaters kandidatur till presidentposten. Han finansierade dennes kampanj och ställde sitt privata flygplan till hans förfogande. Goldwaters svidande nederlag mot Lyndon Johnson förbryllade honom och i fortsättningen höll han sig borta från partipolitiken, även om han gav en miljon dollar till Richard Nixons valrörelse 1972 i form av 344 olika checkar för att slippa beskattning.

 

"Vinna den ideologiska striden"

Scaife Mellons främsta styrka och psykologiska tillgång är att han inte identifierat sig med det gamla konservativa etablissemanget. Han var beredd att handla genom ett vitt spektrum av åtgärder och det med hjälp av nya metoder.

Han hade fascinerats av Lewis Powells skrift och 1973 grundade han Heritage Foundation, avsedd att bli det vapen med vilket Mellon skulle vinna idékampen. Han gav den 900.000 dollar.

Tre år senare skänkte han ytterligare 420.000 till stiftelsen, vilket motsvarade 42% av dess totala budget, då beräknad till en miljon dollar. «Det var ett viktigt bidrag i ett kritiskt skede», erkänner Edwin Feulner, stiftelsens nuvarande ordförande.

Mellon kontrollerade direkt tre stiftelser: Sarah Foundation, vars tillgångar 1997 uppskattades till 302 miljoner dollar, Allegheny Foundation med 39 miljoner i tillgångar och Carthage Foundation med 24 miljoner. Hans söner David och Jerry stod i spetsen för en fjärde stiftelse, Scaife Mellon Foundation, vars tillgångar uppgick till 170 miljoner ; men även dess aktiviteter bestämdes av fadern. På de trettio åren 1967 till 1997 beräknas Richard Mellon ha lagt ut närmare 600 miljoner dollar på en rad ultrakonservativa institut och organisationer, såsom Hooverinstitutet vid Stanforduniversitetet, vars chef varit Condoleeza Rice, American Enterprise Institute, vars både stöttepelare är höken Richard Perle och vicepresidentens fru Lynn Cheney ; vidare Catoinstitutet och ett myller av andra stiftelser som är aktiva på de sociala och juridiska områdena.

Men Heritagestiftelsen har genom åren förblivit den främsta klenoden. Den har enligt en av dess vicepresidenter, Burton Yale Pines, mobiliserat «den konservativa revolutionens stöttrupper», män med en ideologisk vision och ny syn på det amerikanska samhället. För stiftelsens ledare har varje progressiv åtgärd alltsedan Franklin Roosevelts New Deal inneburit «ett angrepp på de fundamentala principer på vilka Förenta staterna grundades på 1700-talet».

Under årens lopp har nästan halva budgeten anslagits åt marknadsföring av idéer. De mycket aktiva medarbetarna har författat artiklar och studier som täckt alla politikens områden: det kommunistiska hotet, ifrågasättandet av socialprogrammen, stärkandet av militärbudgeten, betonandet av religionens plats och kamp mot fackföreningarna.

Varje kongressmedlem har inför en debatt eller omröstning om en viktig lag funnit en rapport från Heritage på sitt skrivbord som analyserar det förslag som skall diskuteras och föreslår lösningar. Sådana studier har gått ut till media och allmänhet såväl som till senaten och representanthuset. Stiftelsen har, som en iakttagare uttryckt saken, uppfunnit memorandumet för attachéväskan.

För Walter Mears, Associated Press viceordförande, «har den konservativa rörelsen blivit en tillväxtindustri… Heritage, som genomgående befunnit sig på rätt plats i de rätta ögonblicken, har framkallat en förändring i det politiska livet och debatterna på Capitol Hill.» Häri instämmer Thomas Bray, chef för Detroit News: «En av dess mest lysande framgångar ligger i att man får ta del av dess synpunkter med posten redan dagen efter en fråga dykt upp. Varje dag kommer det någon skrift från Heritage. Läsningen har ofta bidragit till att man sett problemen från en synpunkt som man dittills inte tänkt på.» För en annan iakttagare av det offentliga livet «liknar det moderna Washington en väldig vridscen där inget lämnas åt slumpen: varje framträdande, varje deklaration är noga uttänkt för att framkalla maximal politisk effekt. Heritages snilledrag har varit att fullt ut inse denna verklighet och bruka sina finansiella medel med bäst verkan i denna miljö. Genom att medvetet överdriva sin egen betydelse liknar Heritage i grund och botten ett filmbolag. Stiftelsen har blivit en nyckelaktör i det dagliga skådespelet. Den är Washingtons Walt Disney och verkan av dess budskap, om det nu gäller schablonavdrag eller privatisering av socialförsäkringssystemet, kan bara öka.»

Enligt Scaife Mellon måste man förändra både medias tonfall och dess orientering, om man skall lyckas detronisera huvudstadens liberala etablissemang. Inmurad i sin ensamhet lever han besatt av tanken att den amerikanska republiken hotas av dödliga faror. De mest skiftande komplotter är i verket för att undergräva den. Han har erkänt att en av hans hjältar var Edgar Hoover, FBI:s «oavsättlige» chef, som enligt en humorist «alltid misstänkte senator McCarthy för att i grund och botten vara en kommunistisk agent». Underligt nog för en man som tror på idéernas makt läser Richard Scaife Mellon föga. Men en bok har påverkat honom mycket, The Spike av journalisten Arnaud de Borchgrave. Denne har blivit en av hans vänner och chefredaktör för den konservativa tidningen Washington Times, finansierad av Moon-sekten. Detta blad har gett ett aldrig sviktande stöd åt Reagan och familjen Bush. The Spike berättar historien om en ung journalist, som finner sig vara manipulerad i en komplott mästerligt organiserad av Sovjetunionen för att kontrollera världen.

 

"De fyra systrarna"

Mellons ättling var inte den ende som hjälpte till vid Heritage stiftelsens födelse. Ölmagnaten William Coors gav 1973 250.000 dollar. Hans koncern, skapad 1877 av Adolphe Coors i Colorado, har förblivit ett familjeföretag, länge berömt för sin ovilja mot fackföreningar, homosexuella, minoriteter och kvinnlig jämställdhet. 1978 inlät sig familjen Coors i en kraftmätning med fackföreningarna genom att anställa hundratals icke fackanslutna arbetare, som tillsammans med dem som inte gått i strejk röstade för att avskaffa den existerande fackföreningen.

1984 tog William Coors till orda i Denver, Colorado, inför en samling affärsmän som representerade åtskilliga minoriteter, av dem ett stort antal svarta. Hans tal fick de församlade att haja till. «Något av det bästa som de (slavhandlarna) uträttade för er var att föra era förfäder kedjade hit.» Han sade fortsättningsvis att Zimbabwes ekonomiska svaghet berodde på «afrikanernas bristande intellektuella förmåga». Inför protesterna som hans ord framkallade hävdade Coors att hans ord tagits ur sitt sammanhang. Han hotade stämma den tidning som återgett dem, Rocky Mountain News.

För att bemöta den negativa publiciteten och bojkotthoten från spansktalande och afroamerikanska grupper skänkte företaget miljoner dollar till organisationer som företrädde dessa minoriteter.

Men denna manöver räckte inte för att skyla över det väsentliga. Coors-stiftelsen har upprätthållit ytterst nära förbindelser med de ultrakonservativa organisationerna, särskilt med den kristna högerns ledare. Den «Moraliska majoritetens» ledare, pastor Jerry Falwell, har åtnjutit Coors frikostighet liksom Pat Robertson, den Kristna koalitionens förgrundsgestalt, två män som står George W. Bush mycket nära. Coors stöder också Bob Simond i Nationalförbundet för kristna lärare för högre kvalitet i undervisningen, som vill återupprätta «vårt kristna arv i de offentliga skolorna». Han har likaså hjälpt Free Congress Foundation, känd för sina extrema högeråsikter.

Egendomligt nog har det på senare år uppstått en klyfta mellan Coors företag och dess stiftelse. Den senare har förblivit en bastion och viktig finansieringskälla för yttersta högern, medan bolaget intagit en socialt och finansiellt mer «progressiv» inställning till exempelvis sina homosexuella anställda. Men som en analytiker påpekat «beror denna förändring kanske mer på en önskan att erövra nya andelar på ölmarknaden än på ett verkligt ändrat sinnelag».

Två andra viktiga stiftelser fullbordar denna bild.

Olinstiftelsen, med säte i New York, hämtar sina inkomster från ett familjeföretag som blivit förmöget på att tillverka ammunition och kemiska produkter. Den har givetvis också stött Heritage stiftelsen, American Enterprise Institute och Hooverinstitutet. Den har likaså subventionerat konservativa akademiker som Allan Bloom, som fick 3,6 miljoner dollar för att leda John M. Olin-centrumet för forskning om demokratins teori och praktik vid Chicago-universitetet.

Bloom, känd på många håll i världen för en essä om 1960-talets ideologiska effekter och det amerikanska universitetsväsendets förfall, har också varit lärare och vägvisare åt Paul Wolfowitz, landets nuvarande vice försvarsminister och hökarnas utrikespolitiske strateg. En annan som gynnats av Olinstiftelsen är Irving Cristol, en f d trotskist som blev en ivrig antikommunist och en av den konservativa högerns ledarfigurer under Reagan-eran. Han fick 1992-94 över 380.000 dollar för att bedriva forskning vid American Enterprise Institute. Hans son William betraktas som en av den nuvarande amerikanska administrationens inflytelserikaste tänkare. Han är chefredaktör för den nykonservativa tidskriften Weekly Standard, som i sin helhet finansieras av pressmagnaten Rupert Murdoch, som även han står familjen Bush nära.

Olinstiftelsens ordförande William Simon, som en gång var Nixons finansminister, har utförligt beskrivit sina försök att övertala affärsvärlden att sluta finansiera universitetsprogram med «vänstertendens». Enligt Simon finansierar många företagsledare sin egen undergång: «Varför stödja institutioner och intellektuella som står till vänster och verkar för raka motsatsen till vad affärsmännen tror på».

Den sista av den konservativa filantropins «fyra systrar» är Lynde och Harry Bradleys stiftelse, vars tillgångar uppgår till drygt 420 miljoner dollar. Paret har byggt upp sin förmögenhet på tillverkning av radio- och elektronikkomponenter.

Harrys högerextremistiska åsikter har fått till följd att han blivit en aktiv medlem och finansiär av John Birch Society, en högerextremistisk organisation som främst försvarar den vite mannens överlägsenhet. Robert Welsh, som grundade detta sällskap 1958, har regelbundet deltagit som gästtalare vid firmans försäljningsmöten. Även Coors stiftelsen har finansierat John Birch Society.

Harry Bradley har likaså stött Fred Schwartz, grundaren av Kristet antikommunistiskt korståg. Bolaget Allan Bradley, en av de största arbetsgivarna i Milwaukee, var ett av de sista som gick med på rasintegration och det först efter kraftiga opinionsmässiga och juridiska påtryckningar. 1968 fanns det bara 32 svarta och 14 latinos bland bolagets 7.000 anställda.

Stiftelsens finansiella styrka tiodubblades 1985 när Allan Bradley köptes upp av ett av de största rustningsföretagen, Rockwell International Corporation, ett konglomerat som främst arbetar för flygvapnet.

Bradleys stiftelse understöder särskilt National Empowerment Television (NET), det mäktigaste massmediala vapnet i extremhögerns händer. Det leds av Paul Weyrich, en av Heritages och Free
Congress Foundations grundare, och kan ses av miljontals kabelanslutna hushåll. NET förkunnar en extrem kristen ideologi över hela linjen och ger
programtid åt tiotals organisationer på yttersta högerkanten, bl a National Rifle Association, som propagerar för bibehållandet av fri försäljning av eldvapen.

 

"Klokhetens självklara röst"

Under årens lopp har ultrahögerns förkunnelse samordnats av de skapade organisationerna, som strävat efter att anta karaktären av en «massrörelse». Teknik för marknadsföring, politiska relationer och ledarskap har utarbetats för att hamra in budskapet tills det i den förhärskande opinionens ögon blivit «klokhetens självklara röst». «Det sociala försäkringssystemet fungerar inte längre» eller «de offentliga skolorna har misslyckats» är exempel på budskap som trängt in i allmänhetens medvetande genom en mångfald kanaler. Konkreta fall och individuella exempel ger stöd åt påståendena.

Denna orkestrering har vilat på en teknik, mighty wurlitzer, en gåtfull formulering som använts inom CIA för att beteckna en oupphörligt upprepad propaganda, som ekar genom många kanaler tills opinionen betraktar det den hör och ser som sanningen.

Enligt en studie som publicerats av organisationen People for the American Way «har denna till stor del osynliga strategi lett till att högerns synpunkter i skilda ämnen blåsts upp enormt». Ett stort antal politiska begrepp eller idéer, som dittills varit misskrediterade eller förkastade därför att de inte passat i det rådande samhällsklimatet, har sålunda hamnat i debattens centrum.

Ronald Reagans makttillträde 1981 innebar den första stora segern för den extremkonservativa rörelsen – och för Heritage stiftelsen som gav den nya administrationen män och idéer. Den utarbetade under valåret «ett mandat för ledarskap» i form av 3.000 sidor uppdelade på 20 böcker. Hela Reagans kommande politiska program, strax benämnt «en konservativ revolution», fanns och utvecklades i dessa texter. De tog upp allt från planerna på ett «stjärnornas krig» till massiva nedskärningar i de sociala programmen. Ett sammandrag på 1.093 sidor gjordes upp för det övergångsteam som förberedde den nye presidentens makttillträde.

«Denna text blev ett verkligt referensverk, en ny bibel för alla dem som här kom till makten, erinrar sig en av dess redaktörer. De hämtade där idéer och en klar uppfattning om de mål som borde eftersträvas och metoderna för att nå dit.»

Edwin Feulner, Heritages ordförande, hade några år tidigare sammanfattat strategin: «Vi lägger inte bara tonvikten på vårt systems trovärdighet utan också dess effektivitet. Produktion är en sak men marknadsföring är lika viktig.» Dessa ord kompletterades av David Mason, en av stiftelsens vice ordförande: «Vi kommer med idéer. Sedan står vi också för forskningen och analysen för de människor som vi betraktar som bäst ägnade att försvara dessa idéer på den offentliga arenan.»

The Economist skrev tjugo år senare: «Ett stort antal av dessa konservativa institut startades på 60- och 70-talen, när den allmänna opinionen ansåg att offentliga utgifter kunde lösa de flesta problem. Dessa institut rekryterade en liten armé av ännu marginella braständare, som till stor del kom från universiteten. De kände sig åsidosatta på de av vänstern dominerade fakulteterna. Trots att de nu blivit mäktiga och rika, lever ännu ett slags outsläckligt raseri kvar hos många medarbetare på dessa institut.»

Bibliografiska källor:

Leon Howell: The role of the Four sisters: Funding the War of Ideas. Christian Century, 19-26 juli 1995.

Lawrence Soley: City pagers. Right-think inc, 31 oktober 1990.

«Citizen Scaife», Columbia Journalism Review, juli-augusti 1981.

David Brock: «Blinded by the Right: the Conscience of an ex-conservative». Three Rivers Press, 2003

«Victoria Cross», Detroit Metro Times, 22 januari 1986.

Lawrence Soley: Leasing the ivory tower: the corporate takeover of academia. South and Press, Boston 1995.

Eric Bailey, Los Angeles Times, 5 juli 1995.

Mark Schapiro: Who is behind the culture war? Nathan Cummings Foundation, 1994.

«2Who funds the radical right?» National campaign for freedom of expression, hösten 1995.

David Brooks i Newsweek, 6 mars 2000.

John Baer: «Hardly a right-wing cause he can refuse». Philadelphia Daily News.

Russ Bellant: «The Coors connection». Political Research Associates, 1990.

«Hatfield et Waugh», San Francisco Examiner, 24 maj 1992.

«The charge of the think tanks», The Economist, 15 februari 2003.

«Dollars for the neocon scholars», The Nation, 1 januari 1990.

James Ridgeway i The Nation, 22 december 1997.

Jonathan Hicks i The New York Times, 25 juli 1985.

Thomas Knudson i The New York Times, 7 september 1987.

Thomas Byrne Edsall: The new politics of inequality. Norton, 1984.

«The Christian capitalists», US News and World Report, 13 mars 1995.

Phil Kuntz i The Wall Street Journal, 12 oktober 1995.

«Coors drops libel suit against paper», Washington Post, 26 augusti 1987.

Ira Chinoy och Robert Kaiser i Washington Post, 2 maj 1999.

Robert Kaiser i Washington Post, 3 maj 1999.

«The Scaife Foundation», Washington Post, 2 maj 1999.

Burton Hersh: The Mellon family. William Morrow Company, 1978.