När den brittiske parlamentsledamoten och före detta boxaren George Galloway tog till orda i den amerikanska senaten inledde han en polemik som redan gått till historien. George Galloway hade anklagats för att tagit emot pengar av Saddam Hussein. Han gav svar på tal:
"Jag har mött Saddam Hussein exakt lika många gånger som Donald Rumsfeld. Skillnaden är att Donald Rumsfeld mötte honom för att sälja vapen till honom... Jag motsatte mig av hela mitt hjärta er politik. Jag riskerade mitt politiska liv för att försöka stoppa det av sanktioner orsakade massmordet på irakier, de som dödade en miljon irakier, de flesta barn... Jag gjorde allt för att stoppa den katastrof ni orsakade genom att invadera Irak. Och jag sa inför världen att era skäl för kriget var ett knippe lögner...".

Med stor retorisk kraft smular George Galloway sönder senatorernas argument.
"När slutet närmade sig", skriver han utan någon falsk blygsamhet, "hade de inga frågor kvar att ställa.
I boxningsringen kommer man till en punkt när man ser ljuset slockna i ens motståndares ögon. Så var det med senator Coleman. Inte sedan Rocky Marciano jämnade Don Cockell med marken har det skådats en sådan massaker. Men den här gången vann den brittiske killen."

Herr Galloway åker till Washington är George Galloways egen skildring av sitt besök i "lejonets kula". Samtidigt är boken en tankeställare för alla - var de än befinner sig - som stöder Irakkriget eller inte vågar ta ställning emot det.

"Till slut hade då Vita husets blodiga lögner blivit punkterade i kongressens protokoll. Till slut, efter två års "opposition" från demokraterna som endast innebar att de pliktskyldigt registrerade sin närvaro, fick vi en aning om vad verklig opposition innebär. Till slut, om bara för ett kort ögonblick, blev krigets herrar förödmjukade.

Inramningen var rent filmisk. På den ena sidan stod Galloway, den stridslystne och ärrade parlamentsledamoten. På den andra sidan, den republikanske senatorn från Minnesota vars hy alltid var solbränd som vore han i själva verket senator för Tahiti. Världen fick sedan bevittna vad skillnaden är mellan politisk debatt och politisk arrogans.

Bokens sista tredjedel är det faktiska protokollet från Galloways vittnesmål. Olikt nästan varje annan utskrift från kongressen sedan 1789, är det en fängslande läsning. Du kan nästan känna senator Colemans ångestdrivna svett fukta sidorna.

Sammantaget är boken en högoktanig laddning politiskt högmod. Köp tio exemplar av boken och dela ut den till vänner och bekanta i förvissning om att de kommer att fortsätta slåss för det rätta även efter att de vänt sista bladet."
Dave Zirin
i en artikel på bl.a. www.zmag.org
och www.commondreams.org