|
En bokförläggares förhållande till sina böcker har något organiskt över sig, något som inte går att tolka om i siffror och tabeller. Mitt eget förhållande till flertalet av de böcker som jag har gett ut på Alhambra går långt tillbaka i tiden. Några av dessa titlar hade jag nämligen i mitt bagage redan då jag kom till Sverige, en vårdag 1976. Böcker som följde med mig under ungdomens vandringsår runt tre kontinenter och som både gav mig en förklaring till varför jag tvingades ut i världen och ett hum om hur en skapande framtid skulle kunna te sig. Att en av dessa författare sedermera skulle belönas med ett Nobelpris, kunde jag förstås vare sig ana eller drömma om på den tiden. Naguib Mahfouz' kontor hade så länge jag minns legat sida vid sida med min fars eget på Egyptens största morgontidning, al-Ahram. En miljö där Egyptens och arabvärldens framtid drömdes fram. Som barn fick jag alltid under mina besök på fars arbetsplats en klapp på axeln av reportrarna. "Det blir säkert en stor journalist av den grabben", skojade de om mitt barnsliga intresse för tidningsvärlden. Som tolvåring drabbades jag av en allvarlig sjukdom som tvingade mig till sängs i nästan tre månader. Det var då mitt läsintresse grundlades på riktigt, liggande bland mjuka kuddar och varma filtar, dagar i ända. Jag minns särskilt 3 tegelstenar som jag läste om och om under dessa tre månader. Samhällets Olycksbarn av Victor Hugo, Brödförsäljerskan av en Xavier de Montauban om jag minns rätt, och så den bok som i svensk översättning fick heta Drömmarnas gata, av Naguib Mahfouz. (Awlad Haretna på arabiska) De två förstnämnda titlarna fick mig ofta att gråta mig till sömns över samhällets orättvisor. Förhållandena under Victor Hugos Frankrike var ju likartade med de som rådde i Egypten under min tid ett sekel senare. Enorma skillnader mellan klasserna, kvävande fattigdom, politiskt förtryck och begynnande industrialisering, så jag kunde verkligen identifiera mig med de besvikna rebeller som befolkade detta romantikens storverk. Däremot var Mahfouz episka verk mig ett mysterium. Boken fick egentligen aldrig tryckas i Egypten, men hamnade i mina händer tack vare en intet ont anande morbror från Libanon, som då hade "smugglat" in den förbjudna boken i dess libanesiska 500 sidors tjocka pocketupplaga i landet. Den sängliggande tolvåringen läste dessa sidor om och om igen, där stadens olika kvarter kämpade mot varandra under den högste patriarkens likgiltiga och frånvarande blick tills en av kvarterens ledare, en trollkarl, av misstag sätter punkt för den gamle mannens liv. Att kvarteren skulle symbolisera världsreligionerna judendom, kristendom och islam, att den gamle mannen i sitt slott var själva Gud, som ingen nånsin träffat men om vars allsmäktiga närvaro alla var övertygade, att trollkarln skulle vara den moderna tidens experimentgalna människa, och att så förhöll sig i Mahfouz roman kunde tolvåringen först gissa sig till efter att ha blivit förhörd av en farbror på besök, en respektabel revisor med lantegendom utanför Kairo. Mannen var förbryllad och undrade hur det kom sig att en liten grabb satt och läste i en bok som enligt lagen inte skulle finnas, men som ändå alla hade läst. "Jaha! Har du läst ut den", frågade han skeptiskt. "Visst", svarade jag stolt. "Tre gånger!" "Och vad har du förstått av den nu då?" frågade han igen, vänligt men bestämt. "Den är jätte spännande", brast jag ut. "Det handlar om kvarterskrig där alla slåss mot alla och till slut vinner trollkarln över den gamle mannen fast han själv råkar ut för en olycka senare." "Jajaja", sa han nedlåtande. "Det är bra. Han har tydligen inte förstått ett skvatt", sa han sen till min mor som stoppade om sjuklingen och knappt hört ett ord av konversationen. Hans nedsättande anmärkning över min bristande fattningsförmåga hade en katalysatoreffekt på min tolvåriga hjärna. Plötsligt uppenbarades Mahfouz tydliga metaforer för mig som en bländande blixt. Det jag hade trängt bort under tre läsningar blev uppenbart och det gjorde ont. Den vuxnes sarkasmer, hans skadeglädje över tolvåringens begränsade fattningsförmåga sköljde över mig som en flod och allting stod klart och tydligt. Om nu kvartersledarna är de stora profeterna som sökte frälsa sitt folk, och om deras bråkiga anhängare är de som ständigt irrar i våldets gränder då måste den gamle dräpte mannen vara.... Gud!? Rebellfröet grodde och spirade i den sjukes säng. Det tog inte lång tid för mig att sedan själv ta ställning i frågan. 13 år gammal startade jag skolans första ateistiska cell med två andra klasskamrater. Vi började skolka från religionstimmarna, gömma oss i skolkällaren eller på toaletterna för att läsa förbjudna böcker, som vi snodde ur våra föräldrars bokhyllor. Vår kristna bakgrund, den franska skolgången vi genomgick i ett huvudsakligen arabiskt muslimskt samhälle, men där allt arabiskt och allt muslimskt stod för förlorarna, gjorde att vi fjärmade oss mer och mer från den arabiska litteraturen. Dostojevskij, Camus, Sartre, t.o.m. Markis de Sade slukades den ene efter den andre i smyg, och självklart till lägsta möjliga läsförståelse. Huvudsaken var att hinna med så många böcker som möjligt. Tiden var knapp. Men det var Mahfouz' Drömmarnas gata som satte igång det hela, boken som aldrig fick publiceras i Egypten, eller rättare sagt det sätt på vilket en ung och oerfaren läsare kan invigas i det litterära skapandets mysterium i Kairos sjudande sextiotal, det var det som var min riktiga inkörsport till världslitteraturens sköte. Och den berättelsen läste jag på arabiska, minst 3 gånger. Furulund 30/8 2006 © 1988 - 2006 Alhambra Förlag AB |
Drömmarnas
gata