Exempel på nyhetsbrev från Alhambra 28/7 2006

Alhambras nyhetsbrev skickas enbart till dem som hört av sig till Alhambra. Har Du av misstag fått detta brev eller inte vill ha några utskick längre, skicka e-post till alhambra(at)alhambra.se och skriv "Avbeställning av nyhetsbrev". Tack
Ändra (at) till ett @ Vi gör så för att undvika bli översvämmade av spam-mail!

* Land av hopp av Adonis (Publicerad i Kvällsposten 26/7)

* Det nya Mellanöstern av Hesham Bahari

* Israels angrepp på Libanon av Hanady

* Lär matte med Israel: 2 = 500 000 av Gilad Atzmon

Av Hanady

Övers C G Liungman

Beirut den 21 juli 2006

Jag lämnade mitt kontor tidigt igår kväll - vid midnatt.

   Igår kom det en förfärlig bild. Den föreställde två människor som hade dödats under ett luftangrepp på Akkar i norr (det fattigare området) sent på onsdagsnatten. Båda kropparna var svarta och båda saknade armar och ben. Liken såg "konstiga" ut. Jag tror inte det spelar någon roll längre att bevisa att Israel använder okonventionella förbjudna vapen - det skulle bara visa att de borde ha använt "tillåtna" mordvapen. Vad spelar det för roll? Folk dör i alla fall. Och oavsett vilka vapen som används så leder de gifter de avger till att de som överlever dör av cancer senare.

   Resten av bilderna var inte lika förfärliga utan visade bara det vanliga: raserade hus, utplånade byar och småstäder, fler flyktingar, en del svältmärkta, underbara små bebisar ombord på amerikanska krigsfartyg och färgade människor från fattiga länder i kö framför ambassader för att få en chans att komma undan det här helvetet.

   De riktigt hemska bilderna kommer senare, mycket senare. När allt detta en dag upphör kommer vi kanske att kunna besöka ruinerna av hela byar. Men till och med då kan det vara alltför sent: Hur lång tid tar det innan kroppar begravda under bråte ruttnar bort och försvinner?

   Hursomhelst så lämnade jag mitt kontor tidigt och tog mig hem tillsammans med en vän som bor hos oss för att hans hus ligger i Beiruts södra förstad. Jag var lite oroad, för min svåger, Khalils bror, var också där och jag visste inte ifall det fanns plats för oss alla att sova.

   Raed min svåger, och hans hustru som är gravid i åttonde månaden, hade lämnat Jebshit i söder igår morse. De kom till Beirut vid femtiden på morgonen. De hade kört över en bro i Habbouche som bara hade träffats en gång. Fast bron var svårt skadad kunde bilar fortfarande krångla sig över. En halvtimma efter att Raed hade tagit sig över bron bombades den igen och förstördes helt denna gång. Det visste förstås inte Raed något om eftersom han försökte ta sig till Saida och sedan upp till Baakline i Shouf, och sedan hela omvägen ner till Beirut igen.

   När jag kom hem frågade jag om de hade ätit middag. Jag skämdes lite, för mitt kylskåp är tomt. Jag hade inte haft tid att köpa livsmedel och förlitar mig helt på mjölk för att ge min dotter Kinda den näring hon behöver. "Middag?" frågade Raed, "vi har ätit nio shawarma-mackor, Rana (hans hustru) och jag. Det var vår första måltid på tre dygn."

   Han berättar om Jebshit. Sorgliga historier. Ingen el, inget vatten, förstörda vägar, ingen mat, inga tidningar. I en del byar hade alla batterier tagit slut så folk kunde inte ens höra på radio längre. Är det inte löjligt att vi här i Beirut vet mer om vad som händer i sådana byar än de som bor i dem? Raed fick inte veta att de hade sprängt bron i Habbouche förrän han hade kommit till Beirut och fick höra det på nyheterna.

   Jag måste tala om för er alla att jag har ytterst blandade, konstiga och sjuka känslor om allt som händer. De första tre, fyra dygnen var mycket märkliga. Jag satt i ett luftkonditionerat kontor i Beirut och såg hur södra Libanon och Beiruts södra förstad förstördes. Det kändes som när man ser på TV-nyheter från Palestina och Irak. Man känner sig frustrerad och orolig samtidigt som man vet att man inte kan göra mycket för de drabbade av rent geografiska skäl - det är åtminstone vad man intalar sig för att slippa må ännu sämre. Men det jag såg nu hände bara ett par kilometer bort och ändå gjorde jag ingenting mer än att sitta hemma och se på. Den andra konstiga känslan var kopplad till den första: Jag kände det som om jag nu betalade en skuld. Den skuldkänsla jag alltid har haft när det gäller Palestina, och senare när det gällde Irak, minskade en aning. Jag ville krama palestinierna och irakierna och skrika till dem: "Vi är på er sida, i samma situation. Vi står ensamma i världen precis som ni, vi lider som ni, er kamp är vår."

   Ibland flippar jag bara ut och börjar gråta. Jag gråter för att jag är så hjälplös och arg. Och för det mesta sätter jag på min "automatmaskin". Jag vaknar vid sextiden, kör till kontoret, rapporterar hemska historier, känner ingenting för dem, gör mitt jobb: dubbelkollar, hittar på "fantastiska" rubriker, väljer ut de "bästa" bilderna och försöker vara så professionell jag kan. Så gör jag i tolv eller fjorton timmar. Sedan kör jag och hämtar min dotter i min mors hus och åker hem. Klockan ett lägger jag mig. Israelerna gillar att starta sina angrepp tio minuter över ett, ibland bara fem över ett. Det är när jag just har lagt mig. När de sätter igång rusar jag varenda natt ut på balkongen för att se varifrån rökmolnen stiger. Jag bor på tolfte våningen. Varje natt ser jag månen när jag går ut, den härliga månen som blygt gömmer sig bakom de rökmoln som höjer sig från bränderna som rasar runt mitt Beirut.

   Idag stannade jag hemma till tolvtiden och lekte med Kinda, min stackars lilla dotter. Hon förstår inte vad som pågår. Hon ställer hela tiden frågor om sina kusiner. Hon tittar på foton av dem och säger deras namn som om hon övar sig i att inte glömma bort dem. Jag talar om för henne att de är uppe i bergen och att vi inte kan åka till dem nu. När de ringer hit vägrar hon att tala med dem. Hon tror att de har övergett henne.

   När hon hörde de första bomberna kastade hon sig i mina armar och frågade mig om de var fyrverkerier. Jag sade "nej, de här är bom-bom, ha ha ha", och då skrattade hon. Så nu börjar hon nynna "bom bom" varje gång hon hör bomber och börjar skratta.

   Jag lämnade henne vid tolvtiden. Hon var sömnig men ville inte sova middag. Det tog mig ett par minuter att inse varför: att hon ville somna i min famn. Innan den tolfte juli lämnade jag henne aldrig när det var sovdags. Jag brukade ha henne i mitt knä och sjunga för henne tills hon somnade. I tio dygn nu har hon sovit i sin sittvagn i min mors hus, men hon vägrar att somna innan jag har lovat henne att komma och hämta henne efter arbetet.

   Två sista anmärkningar: För det första skäms jag för att tala om min dotter när andra människors barn antingen har dödats eller saknar mat och husrum. Men jag känner mig så skyldig gentemot henne. För det andra: Till alla de israeler som har skickat mig kommentarer till vad jag har skrivit vill jag säga detta: Jag håller med er. Vi är vildar. Vi har inga känslor och vi gillar faktiskt att se på bilder av dödade medmänniskor. Varje gång vi ser en sådan bild så festar och dansar vi. Och om det verkar som om jag har känslor i det jag skriver är det bara på låtsas. Att jag kan förefalla patetiskt känslosam är bara en bluff, det medger jag här och nu. Till alla mina vänner i västvärlden säger jag: Tro inte på något jag skriver, för jag bara utnyttjar er och försöker ondskefullt att övertyga er att sympatisera med fundamentalistisk terrorism.

Hanady

De bifogade bilderna är fruktansvärt hemska, men ni måste granska dem. Hjälp mig att komma på vilken sorts vapen som åstadkommer den här sortens groteska skador och stympningar. Vilken sorts vapen åstadkommer sådant? Vet du det? Eller kan du ta reda på det?

   Inget av detta är bekräftat. Och kan inte heller bekräftas här och nu. Men misstankarna växer att israelerna använder sig av internationellt förbjudna vapen i deras pågående angrepp på Libanon. Nyheterna från Southern Medical Center, ett sjukhus i Saida (i södra Libanon) är illavarslande. Dr. Bashir Sham, medlem av Frankrikes hjärt- och kärlkirurgers förening, förklarar att de lik som anländer till sjukhuset, särskilt de som utsatts för luftangrepp i Doueir och Rmayleih, "ser ytterst abnorma ut". Man skulle kunna tro att de hade bränts till döds, för de är "helt mörka och uppsvällda och har en hemsk och märklig lukt". Men deras hår är inte avbränt och de blöder inte.

   Åtta av offren för ett luftangrepp mot bron i Rmayleih nära Saida den femtonde juli fördes till Shams sjukhus. Sham säger att bara giftiga kemiska ämnen "leder till ögonblicklig död utan blödningar". Vad som visar på de här ämnenas giftighet är det ovanligt stora antalet döda i förhållande till antalet skadade. Sham tror att det märkliga ämne som orsakar de här skadorna penetrerar huden, eller att missilerna innehåller någon giftgas som stoppar nervsystemets funktion och samtidigt får blodet att levra sig. De giftiga ämnena dödar inom mellan två och trettio minuter enligt Sham, som emellertid också säger att detta inte kan bevisas, inte ens när liken obduceras.

   Chefen för samma sjukhus, Ali Mansour, säger att den hemska lukten från liken påverkar hans andning så att han inte kan andas normalt under åtminstone tolv timmar efter att han har hanterat dem. Han säger också att sjukhuset mottog åtta lik från Rmayleih i måndags och att inget av dem visade tecken på blödning.

   Mansour säger att sjukhuset har skrivit till såväl EU:s kommissionär för utrikesärenden Javier Solana som FN:s generalsekreterare Kofi Annan. Han sade också att dr. Sham ska meddela Libanons läkarförbund sina observationer.

Kan ni hjälpa oss? Gör det!

Hanady

För att se bilderna gå till

http://www.uruknet.info/?p=24885

Varning! Länken ovan innehåller en del mycket upprörande bilder. Se till att inga små barn är i närheten när ni öppnar den!

Lär matte med Israel: 2 = 500 000

Gilad Atzmon

Övers C G Liungman

Detta är ett resultat av den nya hebreiska matematiken: för två kidnappade israeliska soldater, som fortfarande är i livet, tvingas 500 000 oskyldiga libaneser att bli flyktingar. För två bortförda israeliska soldater slås den självständiga staten Libanon ner på knä. Dess infrastruktur förstörs. En del av huvudstadens bostadsområden och många byar i söder har redan utplånats. Att två är lika med en halv miljon är den nya matematik som Israel försöker tvinga på hela regionen. Är det förvånande? Inte alls, vilket Gershon Sholem förutspådde redan på 1930-talet: Så snart judarna har börjat tala hebreiska dröjer det inte länge innan de uppfattar sig själva som Guds sändebud.

   I Bibeln utplånade Herren Gud Sodom och Gomorra med "eld och svavel från himmelen" (Första Mosebok 13:13, 18:20, 19:24, 29; Hosea 11:8). Gud utplånade de två städerna på grund av deras invånares syndighet. I Bibelns berättelse (Första Mosebok 18) talar Gud om för Abraham att han tänker förgöra staden Sodom för dess oerhörda omoral. Abraham ber Gud att avstå från det. Det går Gud med på ifall det finns femtio rättfärdiga människor i staden och går sedan ner till 45, 30 och 20. Slutligen går Han med på att låta staden leva om där bara finns tio rättfärdiga invånare.

   Medan Bibelns berättelse är genomsyrad av Guds vrede och hämndlust är det Abraham, en moralisk människa, som försöker rädda Sodoms invånare. Men det är få samtida Abrahamer i Israel som har höjt sina röster. Vid en demonstration inför den kommande brutala attacken mot Libanon var det färre än ettusen israeler som mötte upp. Vad som är än mer oroande är att det även bland världens ledare finns få individer av Abrahams typ. Medan Bush tydligt välkomnade förgörelsen av ännu ett arabiskt land stödde hans ideologiska tvillingbror premiärminister Blair Israels "rätt att försvara sig".

   Man borde ställa den brittiske premiärministern en självklar fråga: Om det är så att Israel bara ägnar sig åt att "försvara sig", hur kommer det sig då att Royal Navy inte evakuerar brittiska medborgare från Tel Aviv och Haifa? Mr. Blair, det verkar faktiskt rätt uppenbart att Israels syfte att "försvara sig" är så omfattande att det är Beirut och södra Libanon som förstörs.

   Enligt Sholems profetia står det rätt klart att de allsmäktiga israelerna faktiskt har tagit på sig rollen av en grym och hämnande Gud. Med amerikanska F-16-plan utplånar israelerna libanesiska städer och byar med "svavel och eld". Förra natten släppte israeliska krigsplan 23 ton bomber på en enda bunker i Beirut. De anstränger sig verkligen. Men i Bibelns berättelse är till och med Gud villig att köpslå: "Visa mig bara 50, 45, 30 eller 20 rättfärdiga" säger Han till Abraham. Det förefaller som om den allsmäktige regionala guden Israel är mindre villig att köpslå. Fram till nu har Israel stoppat varje initiativ till ett eldupphör. Israelerna vill "avsluta sitt jobb", som de uttrycker det.

   Man kan fråga sig exakt vilket jobb det är de vill avsluta. De orsakar faktiskt vad som kallas "collateral damage" över hela Libanon, men förefaller inte kunna göra mycket åt Hizbollah. Så de straffar i stället det libanesiska folket. De ödelägger Beiruts södra kvarter, de förstör Libanons infrastruktur och ekonomi. Och de har dödat flera hundra libaneser och tvingat en halv miljon att fly från sina hem. Men trots det vinner de inte. Det verkar i stället som om Hizbollahs makt ökar. Faktum är att från och med nu kan Hizbollah bara vinna. Med andra ord har Hizbollah redan vunnit.

   Det är först och främst Hizbollah som har tvingat Israel att avslöja sin förgörande och blodiga matematik, dvs. 2 = 500 000. För att göra det lättare för människor med svårigheter att begripa denna matematik måste man påpeka att människor som tror att "två är lika med en halv miljon" lätt och utan samvetsbetänkligheter kan atombomba vilka som helst folkgrupper som de uppfattar som sina fiender. Matematiken 2 = 500 000 är ett tecken på att Israel inte bara är en regional fara utan det största hotet mot världsfreden. Själv har jag vetat detta en tid, men nu kommer alla att inse det tack vare Hizbollah.

   Fastän ingen arabisk armé under hela den här konfliktens historia ännu har lyckats besegra den israeliska militärmakten har Hizbollah, en liten paramilitär grupp patriotiska krigare, lyckats förvandla städer i norra Israel till spökstäder. Detta har de lyckats med utan flotta, utan krigsflygplan och utan stridsvagnar.

   För dem som inte vet bättre ska det sägas att Israel bara vill ha "det goda livet". Allt handlar om att se aktiekurserna stiga på börsen, om att ha beachparties och stora popkonserter i det fria med utländska band. Israelerna är snarare ute efter shalom än fred, och för dem betyder shalom i realiteten fred och säkerhet bara för judar. Men Hizbollah, liksom Hamas, har gjort det klart för israelerna att de aldrig kommer att kunna leva i shalom om de inte lär sig förstå begreppet fred.

   Det är viktigt att man inser att Israel aldrig kan vinna det här kriget - att Israel faktiskt redan har förlorat det. Israels avskräckande militärmakt har visat sig komma till korta mot en paramilitär organisation med bara lätt beväpning. På grund av den växande humanitära krisen i Libanon kommer världens uppmärksamhet från och med nu att ägnas den väldiga förödelse som "Guds sändebud" israelerna lämnar efter sig. Israel å sin sida konfronteras med ett utnötningskrig. Det tog Hizbollah tjugo år att köra ut den israeliska armén ur Libanon. Israelerna vet mycket väl att dess armé misslyckades att besegra Hizbollah och att ingen annan armé i världen kan klara det bättre än de gjorde. Hizbollah är här för att stanna. Israel har nu en ytterst fientligt inställd granne och ett mycket starkt Hizbollah vid dess sårbara norra gräns.

   Gamla Testamentets allsmäktige Gud är ibland verkligt obarmhärtig. Han agerar med vrede och hämndgirighet, men är osårbar. I Första Moseboks kapitel 18 läser vi att folket i Sodom inte försvarar sig utan låter sig utplånas. Och de som vänder sig om och ser tillbaka förvandlas till saltstoder. Men "Guds sändebud" israelerna är däremot tämligen sårbara. En miljard araber väntar bak hörnet, en miljard araber vilka dagligen förödmjukas av en zioniserad anglo-amerikansk västvärld som stöder Israels "rätt att försvara sig". Det är frågan om en miljard araber som ser ett stulet Palestina, ett förstört Gaza och ett sönderslitet Libanon. Alla de araberna har en god anledning att känna sig stärkta och stolta av Hizbollahs insatser. Men Hizbollah är inte den enda vinnaren. Det står klart att följden av det israeliska angreppet är en väldig humanitär kris och att amerikanarna och engelsmännen huvudsakligen ägnar sig åt att evakuera sina medborgare i Beirut (av vilka många faktiskt har libanesiskt ursprung). Men Syrien erbjuder skydd åt en växande flod av libanesiska flyktingar. Medan Blair och Bush ger grönt ljus för israelernas brutalitet är det Syrien som hjälper offren för den israeliska aggressionen. Det är dags att vi befriar oss från våra etiska skygglappar och medger att det är Syrien och Iran som stöder de förtryckta folken i den här drabbade regionen, dvs. palestinierna, och nu också libaneserna. Detta innebär åtminstone för mig att från en etisk utgångspunkt är Iran och Syrien de mest progressiva nationerna.

   Och nu ett sista ord om de Guds sändebud israelerna: Det står helt klart att de inte "älskar sin nästa", sina grannar. Men människor som orsakar andra så mycket skada och smärta tycker förmodligen inte om sig själva heller. Inte ens mördare gillar att vara mördare.